NOIZEGATE BLOGGEN - www.noizegatemusic.com

Den svenska hiphopens mest enerverande artist, Mage Schmidt (mannen bakom sommarplågorna "Glassigt", "Giftig" och "Jag Talar Ut"), avslöjar, något oväntat, i det senaste numret av Café att hans största förebild är Jesus. Han säger: "Man får bara hoppas att han var så jävla grym som det sägs." På frågan vilken bok som betytt mest för honom svarar han: "Bibeln, antar jag." Fett coolt tycker vi på Noizegate Music.

// Rickard Bransell

Idag släpper Alice Cooper den nya skivan "Along Came A Spider". Noizegate Music har förhandslyssnat.

Det är ett ambitiöst konceptalbum Alice Cooper satt samman denna gång där varje sång textmässigt hänger samman. Kärnan i berättelsen handlar om den fiktiva massmördaren Spider. Vi får ta del av vad som sker inom honom och hur han tar sig an sina byten, vilket vanligen sker genom att han lindar in dem i silke. Framme vid sitt sista offer förmår Spider inte längre döda. Han blir förälskad i den kvinna han fångat in. Framme vid den näst sista låten "Salvation" tänker Spider igenom vad det är han håller på med och ställer sig frågan "Finns det någon frälsning för mig?" (se texten i sin helhet här nedan). Sista låten "I Am The Spider" känns slutligen som ett soundtrack till hela skivan.

Musikaliskt spänner skivan över de stilar Alice Cooper ägnat sig åt genom åren. Vi får 70-tals doft, ballader, garagerock och lite mordernare rock. Skivan gör sig bäst som helhet men flera låtar håller även på egen hand. Mordernt rockiga "Vengeance Is Mine" och balladerna "Killed By Love" och "Salvation" hör till de starkaste, men jag skulle kunna lista ytterligare tre fyra låtar som faller mig i smaken.

Nämnas bör också att skivan gästas av både Slash och Ozzy Osbourne.

Som helhet ger jag albumet betyget 6 av 10.

// Rickard Bransell

 

SALVATION

What if I’m wrong,
I’ve been deceived all along
What if I’m wrong

What have I done
Did I waste a life just for fun
What have I done

What did I do
I did what voices told me to
What did I do

Where will I go
Will I sink through fire down below
Where will I go

Any chance of salvation
Any chance for me
Any chance of salvation for eternity
Any chance of salvation
Someone died for me
Washed in blood he cared enough to pity me

Why do I care
What’s wrong with me, my hate is gone
Why do I care

When did I change
What’s different now, it’s very strange
When did I change

Any chance of salvation
Any chance for me
Any chance of salvation for eternity
Any chance of salvation
Someone died for me
Washed in blood he cared enough to pity me

In my heart
In my soul
Something’s new, that’s very old
Like a pain that’s finally gone
I feel my heavy burden lifted

Any chance of salvation
Any chance for me
Any chance of salvation

Any chance of salvation
Any chance for me
Any chance of salvation for eternity
Any chance of salvation
Any chance for me
Any chance of salvation for eternity
Any chance of salvation
Any chance for me
Any chance of salvation for eternity
Sal-va-tion
Sal-va-tion
Sal-va-tion
Sal-va-tion 

Sverige har fått en ny rockfestival. Trots lördagens blöta väder blev det succé redan från start. Rockweekend är definitivt här för att stanna.

Vi är många som tycker att Sweden Rock ligger allt för avlägset och att det kan bli för intensivt med så många band på så kort tid. Den nya festivalen Rockweekend i Kilafors har där mycket att vinna. Det geografiska läget med goda förbindelser från Stockholm och närhet till hela den norrländska hårdrockspubliken gör definitivt Rockweekend till en värdig utmanare till Sweden Rock.

Ralf Gyllenhammar, Mustasch

Martin Boman aka Bollnäs Martin, Mustasch

När jag anlände till festivalen var Entombed på väg att avsluta sin konsert. Jag hade således missat både Crazy Lixx och Bloodbound. Mustasch blev därför det första bandet jag såg från början till slut. Efter Hannes Hanssons avhopp tidigare under sommaren spelade Mustasch med den tillfällige ersättaren Martin Boman, även känd som Bollnäs Martin. Det gick hem på Rockweekend då han spelade för hemmapubliken. Som band är Mustasch tråkiga att se. Någon nämnvärd scenshow har de inte och sångaren Ralf Gyllenhammars dryga attityd tröttnade jag snabbt på. Det enda som blev lite kul var när Gyllenhammar frågade hur många mjölkbönder det fanns i publiken och ett stort antal armar räcktes upp. Det var där det en gång började för honom själv. Rockstjärnetiteln fick han först efter att ha passerat 40. Bland de låtar Mustasch spelade märktes ”Bring Me Everyone”, ”Double Nature” och ”Falling Down”, alla från senaste skivan. Men även äldre låtar som ”Black City” och ”Monday Warrior” gavs utrymme.

Andi Deris, Helloween

Den tidigare Iron Maiden sångaren Paul Diannos konsert stod jag över. Helloween blev därmed nästa band för mig. Att se Helloween kändes kul den första kvarten. De bjöd på en fest för älskare av dubbla gitarrer, falsettsång och dubbeltramp. Men allt lät väldigt lika. Då jag bara kände igen de största hitsen tröttnade jag snabbt, men valde ändå att stanna konserten igenom. Sångaren Andi Deris är en sångare med rikt kroppsspråk och bra kontakt med publiken. På sant powermetal-manér bjöd han in både till allsång och rörelser. Bandet bjöd även på ett obligatoriskt trumsolo. Som helhet var konserten bra, men för att uppskatta den behövs Helloween lyssnas in till fullo. 

Låtlista Helloween:
• Halloween
• Sole Survivor
• March Of Time
• As Long As I Fall
• A Tale That Wasn’t Right
• Trumsolo
• Eagle Fly Free
• The Bells Of The 7 Hells
• If I Could Fly
• Dr. Stein
• Medley: I Can/ Where The Rain Grows/Perfect Gentleman/Power/Keeper Of The Seven Keys 
• Future World
• I want Out

Karin Axelsson, Sonic Syndicate

Efter Helloween var det Sonic Syndicate som fick den svåra uppgiften att ersätta Arch Enemy, som lämnade återbud med bara ett par dagars varsel. Den uppgiften klarade Sonic Syndicate bra. De är inte lika etablerade som Arch Enemy och publiken kände inte igen så många låtar, men bandet var unga och hungriga och tog för sig så mycket de kunde. De två sångarna gjorde ett bra jobb, men coolast var ändå basisten Karin Axelsson. Bland låtarna de spelade fanns ”Jack of Diamonds”, den första singeln från den kommande skivan, ”Double Agent 616” från den förra och ”My Soul In #000000”, bonusspår på Japanutgåvan av förra skivan.

Joey Tempest, Europe

Fredagens stora höjdpunkt stod Europe för. Det var tredje gången jag såg dem. Under den första bjöd de på hits och under den andra stod de nya låtarna i centrum. Jag hoppades att detta skulle bli en kväll av hits och fick som jag ville. Bara tre låtar från bandets nya skivor framfördes. Däremot hade Europe gått igenom de gamla låtarna, gjort dem tyngre och anpassat dem till det nya soundet. Framförallt hade ”Yesterday’s News” omarbetas nästan till oigenkännbarhet, men även ”Scream Of Anger” och ”Girl From Lebanon” passade väl in i den nya stilen. Spelningen var riktigt bra, men mellan låtarna var bandet lojt. Det verkade nästan som de bestämde vad de skulle spela på scenen. Det gjorde att spelningen tappade i tempo och intensitet. I övrigt uppfyllde Europe mina förväntningar.

Låtlista Europe:
• Love Is Not The Enemy
• Ready Or Not
• Superstitious
• Seven Doors Hotel
• Danger On The Track
• The Getaway Plan
• Sign Of The Times
• Carrie
• Scream Of Anger
• Gitarrsolo John Norum
• Girl From Lebanon
• Start From The Dark
• Yesterday’s News
• Memories
• Rock The Night
———————-
• Cherokee
• The Final Countdown

Per Nylin, Renegade Five

Lördagens insläpp gick trögt. Renegade Five började innan jag var inne. De hade den tuffa uppgiften att inleda för dagen och som ersättare för Dead By April hade de kanske inte alla fans på plats. Det var nämligen väldigt tunt i publiken. Renegade Five hade heller ingen scenshow som tände de närvarande. Först i höst släpps bandets debutskiva. Singlarna ”Shadows” och ”Running In Your Veins”, som båda snurrat flitigt på Bandit, var därför de enda låtar folk kände igen. Kul att notera är att bandets gitarrist och låtskrivare Per Lidén tidigare är känd som en av medlemmarna i Da Buzz.

Peter Stormare, Skådespelare

Nästa band hette Dawn Of Silence och spelade tråkig powermetal, inte något jag fastnade för. Lions Share regnade bort totalt. Det var Gasoline Queens konsert nära att göra också. En bit in i spelningen avstannade regnet och jag vågade mig ut. Bandet gav en bra rock’n’roll show trots den tidiga speltiden. Nästa akt var Heat. Sajnade av Peter Stormares skivbolag Stormvox. Bandet bestod av unga killar, snudd på födda på 90-talet. Helt offattbart att de spelar en musikstil som i princip var utdöd när de växte upp. Hur upptäckte de den? Det handlar om snäll melodisk AOR i stil med Giant, Idle Cure och Toto. Bandet är dock duktiga på det de gör även om de känns 20 år för unga. På slutet av spelningen kom Peter Stormare in och gästsjöng. Det gav starquality åt showen och var något alla väntat på.

Gus G & Apollo Papathanasio, Firewind

Steel Attack stod jag över. Deras powermetal intresserade inte mig tillräckligt mycket. Då var grekiska Firewind intressantare, även om deras powermetal inte heller stack ut. Kul var det dock att sångaren helt plötsligt började prata flytande svenska. Jag som trodde att de var helgreker.

Babylon Bombs bjöd på en bra rock’n’roll show även om regnet motarbetade dem med. Som avslutning spelade de låten ”Hometown Here”. Det var just vad sångaren Dani var denna kväll. Han är nämligen uppväxt i Kilafors.

John Sykes & Scott Gorham, Thin Lizzy

Lagom till Thin Lizzy sprack de tunga molnen upp. Det gjorde att publiken snabbt växte. Dagens upplaga av Thin Lizzy känns som ett tributband. Det var ju Phil Lynott som var Thin Lizzy, sjöng och skrev alla låtarna. Gitarristen Scott Gorham gick dock med i bandet 1974 och var med till upplösningen 1983. Han blev därmed den mest långvariga gitarristen i bandet. Sedan 1996 har han spelat med en ny upplaga av Thin Lizzy med John Sykes på sång. John Sykes som faktiskt hann vara med som gitarrist under bandets sista år 1983. Efter det har han bland annat spelat i Whitesnake. Mycket till band är inte dagens Thin Lizzy. Det är de gamla låtarna de framför, något nytt skriver de inte. Bortsett från det bjöd bandet på en kväll av klassisk nostalgi. ”Jailbreak”, ”Dancing In The Moonlight”, ”Rosalie”, ”Cowboy Song” och självklart ”The Boys Are Back In Town” stod alla på programmet. En glad överraskning var att den tidigare Whitesnake trummisen Tommy Aldrige stod för trumspelet. Självklart fick han bjuda på ett av sina karismatiska trumsolon. Som vanligt avslutade han med att sätta upp trumpinnarna som ett kors kristen som han är.

Efter detta bjöd Nightrage på deathmetal. Jag gav dem aldrig någon riktig chans, men uppskattade att de var så blandade. Bandet bestod av en finne på sång, en belgare och två svenskar.

Alice Cooper

Alice Cooper stod för lördagens stora höjdpunkt och bjöd på en hitkavalkad med många låtar hämtade från 70-talet, några från 80-talet, några från 90-talet och några 2000-talare, men inte några från den kommande skivan ”Along Came A Spider”. Även om det är klassikerna alla vill höra, hade jag tyckt det varit skoj att åtminstone fått höra lite från nya skivan. Som show höll konserten toppklass. Den var ganska lik den jag såg på Sweden Rock för några år sedan, men några skillnader fanns. Istället för i en giljotin avrättades Alice Cooper nu genom hängning. Någon Paris Hilton fanns inte på scenen denna gång, men vi fick se en fajt mellan Barack Obama och Hillary Clinton. För att inte missa någon detalj krävs full uppmärksamhet från början till slut. Det gör att en spelning med Alice Cooper aldrig känns tråkig.

Låtlista Alice Cooper:
• It’s Hot Tonight
• No More Mister Nice Guy
• Under My Wheels
• I‘m Eighteen
• Is It My Body
• Woman Of Mass Distraction
• Lost In America
• Feed My Frankenstein
• Be My Lover
• Dirty Diamonds
• Muscle Of Love
• Akustiskt gitarrsolo av Keri Kelli (Flamenco stil)
• Desperado
• Halo Of Flies
• Trumsolo av Eric Singer
• Welcome To My Nightmare
• Cold Ethyl
• Only Women Bleed
• Steven
• Dead Babies
• Ballad Of Dwight Fry
• Devils Food
• I Love The Dead (Sjungs av basisten Chuck Garric)
• School’s Out
————————-
• Billion Dollar Babies
• Poison
• Elected

Rockweekends sista band var skånska Soilwork. Jag kände mig inte helt inlyssnad på dem och kände bara igen den första och den sista låten; ”Sworn To A Great Divide” och ”Nerve”. Däremellan framförde de många metaldängor av hög kvalité. För den som inte uppskattade musiken bjöd bandets pajas till basist på underhållning i form av fula dansmoves. Inte fullt lika hårda som bandets musik.

Redan nu står det klart. Det blir ett Rockweekend även 2009!

Text & foto: Rickard Bransell

Ikväll spelar Iron Maiden på Stockholms Stadion inför 30 000 hängivna fans. Vad passar då bättre än att låta er ta del av den artikel om bandets trummis Nicko McBrain vi publicerade i Noizegate Music #10, som släpptes våren 2004.

IRON MAIDENS
NICKO MCBRAIN
- drabbades av Guds kraft

Text: Rickard Bransell * Foto: Live Nation

”666 the number of the beast” sjöng Iron Maiden och tog en plats i många hårdrockares hjärtan 1982. Inspirationen till texten hade de funnit i Bibelns sista bok Uppenbarelseboken och dess 13:e kapitel. Det många inte vet är att idag så har en av Iron Maidens medlemmar Gud på sin sida. Det är något som vi gärna uppmärksammar.  

Det har skrivits metervis av artiklar om Iron Maiden. Deras
 skivor säljer fortfarande i otroliga mängder, över 20 år efter det att genombrottet kom. Överallt dit de kommer spelar de inför utsålda arenor. På alla plan har Iron Maiden det som krävs för att få bära epitetet hårrockens största band. Men det är inte detta vi ska ägna denna artikel åt utan åt bandets humorfulle trummis Nicko McBrain.

Nicko McBrain föddes i Hackney i östra London 5 juni 1954. Som tolvåring fick han sitt första trumset. Redan då visste Nicko vad resten av hans liv skulle komma att handla om. Under tonåren spelade Nicko med en rad olika lokala band ute på pubarna, vilket gav honom ett rykte om att vara en stabil och pålitlig trummis. Han blev därmed även en eftertraktad studiomusiker.

I en annan del av England hade basisten Steve Harris nu bildat sitt stora drömprojekt Iron Maiden.  Vid en festivalspelning i Belgien korsades Iron Maidens och Nicko McBrains vägar för första gången, då även McBrains dåvarande band McKitty deltog. Iron Maiden fastnade för Nickos trumspel och bjöd in Nickos band Trust till att agera förband åt dem 1982. Tre album var då redan släppta; ”Iron Maiden” (1980), ”Killers” (1981) och ”The Number Of The Beast” (1982). Några månader senare meddelade Iron Maidens trummis Clive Burr att han ville lämna bandet. Detta trots att Iron Maiden då befann sig på toppen av sin framgångsvåg. McBrain är den förste som tillfrågas om att bli Burrs ersättare, ett anbud han inte är sen att tacka ja till. Sagt och gjort, Nicko blir Iron Maidens nye trummis och snart var även lyxlivet en del av hans vardag. Rostiga bilar, slitna hotellrum och billigt öl var ett minne blott.

Det första Iron Maiden-albumet Nicko medverkade på var ”Peace Of Mind” (1983), sedan har det rullat på. Varje nytt album som släpptes satte under en lång tid nya försäljningsrekord. Så pågick det ända fram till 90-talets krisdagar. Bandets popularitet och försäljningssiffror rasade och sångaren Bruce Dickinson lämnade bandet 1992. Först med Dickinsons återkomst i bandet och albumet ”Brave New World” (2000) vändes trenden och skivförsäljningen har på nytt skjutit i höjden.

Under 80-talets glansdagar var Iron Maidens turnerande i det närmaste konstant. Flera år in i detta möter Nicko Rebecka och kärlek uppstår dem emellan. En kort tid därefter är de gifta. Det nyblivna äkta paret bosätter sig i Boca Raton i Florida, en plats Nicko förälskat sig i under en av Iron Maidens alla turnéer. Efter en tid anländer parets första son Justin och familjelyckan är total.

Nicko fortsätter sitt turnerande med Iron Maiden medan Rebecca stannar hemma med Justin. Medan Nicko befinner sig på turné blir Rebecca god vän med en av grannarna som visar sig vara en kristen. Rebecca blir frälst genom att denne granne delar med sig av det kristna budskapet. När Nicko kommer hem lägger han snabbt märke till Rebeccas nyvunna intresse för bibelstudier. Rebecca bjuder med Nicko till kyrkan. Detta blir dock en negativ upplevelse för Nicko. Predikan handlade om pengar. Nicko kände efter detta att han aldrig mer ville sätta sin fot i kyrkan. Rebecca lyckades dock övertala Nicko om att följa med till kyrkan ännu en gång med löfte om att de skulle testa en annan kyrka. Kyrkan de valde var Spanish River Community Church, en församling tillhörande Willow Creek Association. Denna gången blev kyrkobesöket en positiv upplevelse för Nicko. Musiken var modern, ett dramateam fanns med och visualiserade budskapet och predikan tog upp ämnen från det vanliga livet som Nicko kunde relatera till. Nicko fortsatte att besöka denna kyrka under Iron Maidens turnéuppehåll. Vid ett besök hände något med Nicko. Mitt under en av sångerna började tårarna att strömma. När han sedan skulle resa sig upp kunde han inte hålla balansen, detta trots att han inte hade druckit något kvällen innan. Guds kraft genom Den Helige Ande hade drabbat honom på ett starkt sätt. En frälsningsinbjudan gick ut och Nicko blev frälst. 

Nicko började nu läsa Bibeln och be. Han började även att spela i lovsången i kyrkan. En fråga som nu också dök upp var om han skulle forsätta att spela med Iron Maiden eller inte. Efter mycket bön kände Nicko att det var Guds vilja för honom att han skulle fortsätta spela med Iron Maiden och det har han sedan gjort.

På Iron Maidens senaste platta ”Dance Of Death” (2003) har Nicko för första gången varit delaktig i låtskrivandet. Låten ”New Frontier” kommer från Nickos penna. Mer av Nickos låtskrivande kommer du att kunna höra från bandet med det bibliska namnet Seven Times Seventy (www.seventimesseventy.com) som Nicko har tillsammans med den forne Antrax- medlemmen Daniel Spitz som även han är en kristen. En skiva är under inspelning, ett extremt tungt sound utlovas. Nicko är även musiker i sin frus band The Rebecca McBrain Band.
 
Vill du också uppleva frälsningen och förvandlingen i Jesus Kristus som Nicko McBrain fick uppleva? Be i så fall med i den här bönen:

Jesus jag ber dig om förlåtelse för alla mina synder. Jag vill att du från den här stunden ska vara Herre i mitt liv. Befria mig från allt det som binder mig och gör mitt hjärta rent. Jesus jag tror på Bibelns ord om att du är Guds son och att du dog och uppstod för min skull. Hjälp mig att leva mitt liv efter din vilja, hjälp mig att vara ett ljus för dig där jag går fram. I Jesus namn. Amen!

När du har bett den här bönen är du en kristen, du är frälst. Önskar du kontakt med någon bibeltroende kyrka på din ort och vidare vägledning är du välkommen att kontakta oss på: info@noizegatemusic.com så hjälper vi dig gärna.

För några veckor sedan skrev jag om vilka yrkesskador som drabbar en musikjournalist. Då nämnde jag bara en grej, en ofarlig sådana, att fastna i rollen så hårt att man skriver låtlistor även när man går på konserter för nöjes skull. Nu har jag dock drabbats av en mindre angenäm yrkesskada…

När Gullbrannafestivalen nått sitt slut och jag vaknade upp i mitt tält i söndags morse var hörseln i princip helt borta på vänster öra. Så har jag nu haft det i nästan en veckas tid. Min vanligaste fråga är nu: "Vad sa du?". Ja det är väldigt svårt att höra allt vad folk säger. Bakgrundsbullret framträder mycket tydligare och det man vill höra blir diffust. Jag tog inte så allvarligt på hörselnedsättningen, räknade blint med att den skulle släppa inom ett par dagar. Men när det fortfarande var lika på tisdagen bokade jag undersökning. Diagnosen löd: "stora vaxproppar i båda öronen!" Skönt att det inte var allvarligare än så. Jag fick gå och köpa revaxör att droppa i varje natt och sedan bokades en tid in för spolning. Idag var den tiden. Snabbt konstaderade de dock att propparna var så kraftiga att ytterligare revaxör skulle behövas. Nästa återbesök väntar på måndag. Tills dess fortsätter mitt liv som halvdöv. När allt blir tyst susar det också väldigt mycket i det halvdöva örat.

Vad vill jag säga med detta inlägg? Använd ordentliga hörselproppar när du går på konsert! En vaxpropp är en stark varningssingnal, nästa gång kan skadan bli värre!

// Rickard Bransell

Det råder en familjär stämning på Gullbrannafestivalen. Här möts barn, ungdomar och vuxna till något som skulle kunna kallas familjefestival. Tonåringarna bjuds på hiphop och hardcore, de vuxna på nostalgi och barnen har egen talangjakt.

Min Gullbrannafestival inleds ett antal timmar efter starten. Först lagom till Sarah Kellys spelning 21.20 är jag framme. Jag hade förväntat mig många sånger från den nya skivan. Det blev bara två. Istället blandar Sarah Kelly låtar från alla hennes tre album. Vid förra årets spelning på Gullbranna framträdde Sarah Kelly helt själv, i år har hon ett band med. I övrigt är inte skillnaden så stor. Sarah Kelly berättar ungefär samma saker hon alltid brukar. Hur det gick till när hon blev artist och hur hon utsattes för fysisk och psykisk misshandel i ett tidigare äktenskap. Bra saker att berätta, men hon kanske inte behöver göra det på varje spelning? Starkt är det i alla fall. Hon säger att hon inte kan ljuga med sina sånger. Det märks, det känns genomärligt och berör på djupet. Framförallt ”About Midnight” som Sarah Kelly framför helt på egenhand. Den sången skrev hon när hon mådde som sämst och från scenen säger hon: ”det här är en stor kram till alla er som går igenom tuffa tider”. Skulle inte förvåna mig om tårar rann bland publiken. När hon kommit fram till den sista sången; ”Brand New Day” berättar hon att hon inte är någon sorgsen sångerska längre och avslöjar att en svensk kille kom över till USA och friade så nu är hon gift. Efter lite research på nätet finner jag att hans namn är Jonas. Hur han ser ut kan du se här. Övrigt att tillägga, spelningen var på tok för kort. Bara sex sånger hann Sarah Kelly med. Mer tid till internationella artister tack!

Låtlista Sarah Kelly:
• Out Of Reach
• Born To Worship
• Please Forgive me
• Take Me Away
• About Midnight
• Brand New Day

I väntan på Mammuth vandrar jag runt på området. Kikar lite på Soullit. Kommer snabbt fram till att den typen av frikyrkosoul inte är min cup of tea. Går vidare och kollar in hipphopparna Sessions. De får skeppet i gungning men är ojämna. Jag är ändå positivt överraskad. Med tiden kan de säkert bli något. Nu spretar det åt flera håll och låter inte alltid så fylligt som vore önskvärt. När de röjer som mest påminner de om ett mer hiphopbaserat Blue Eyes Soul. Grunden utgörs av gitarr, bas och trumma + två rappare. I Några låtar tar de in en blåssektion. I andra en tjej med soulig röst. De har också två dansare. Ytterligare en variant de bjuder på är basic hiphop med trumma, scratch och rap. Det bestående intrycket förblir ändå ojämnt.  Med större scenvana och jämnare låtar ger jag dem en ny chans.

Efter ett stämningskapande intro brakar Mammuth igång med sin emotionella hardcore. Det är känslosamt, tungt, fylligt och stort. Jag gillar starkt det tunga basspelet i centrum av ljudbilden. Även det budskap Mammuth förmedlar ligger i linje med vad jag själv står för. Det handlar om att ta hand om den värld Gud skapat. I ”I Am” visas bilder på instängda djur, slakteribilder och annat som väcker känslor. Kul att Mammuth på ett sådant effektivt sätt förstärker spelningen. Inför ”Easy Way Out” forsätter Mammuth att levera sitt ”rädda-världen-budskap” då de uppmanar till ett stopp för den svenska vapenexporten. Mycket bra. Mammuth visar den här kvällen med råge att de är redo för betydligt större uppdrag än att headlina en torsdagkväll på en kristen festival.

Låtlista Mammuth:
• Intro
• Change My Heart
• Piece By Piece
• I Am
• Reflecting Light
• A Blessed Zombies Ride
• Easy Way Out
• Carried By The Wind
• Don’t Be Afraid
• Coins Of Compassion

Min torsdag natt avslutas kring 02-snåret av Pedros. Ett band som inte går att ta seriöst. De spelar balkandisco iklädda fula kläder, med texter om kebab och framför även en cover av Britney Spears ”Toxic”. En festnatt för en del men hos mig gick det inte hem.

Även dagtid bjuder Gullbrannafestivalen på ett fullspäckat program. Men varken fotbollsturnering, artistseminarium, eller Herbrightskies fick mig att välja annat än sol och bad på somriga Tylösand.  Fredagens väder var helt enkelt för bra för det. Min första annhalt blir därför GF-Mötet klockan 18.00 där Mikael Hallenius talade om tvivel och Jonas Sandwall och Folk stod för sången.

Fredag kvällen präglades av återbud. Sedan länge var det känt att Steven Curtis Chapman ställt in. På plats meddelas även att Per-Erik Hallin fått göra detsamma. Nostalgi byts därför mot souliga toner från Samuel Ljungblahd. Jag missar dock både hans konsert och Mojo & The Infos i min jakt på en Bloodgood intervju. På håll hör jag dock Mojo riva av både nytt material och låtar hämtade från Supertones karriär. När jag återvänder har Newsboys gitarristen Paul Colman precis inlett sin spelning. Senast jag såg honom stod han ensam med en akustisk gitarr och bjöd på en väldigt avskalad och intim konsert med bra publikkontakt. Det har han även denna gång, men han berör mig inte på samma sätt. Hans låtar är fortfarande bra, men han kör med alltför mycket publikfrieri för att det ska gå hem hos mig. Efter att berättat att Ikea, Björn Borg och Abba var det han längre tillbaka visste om Sverige kör han en cover av Abbas ”Dancing Queen” till publikens jubel. Mot slutet förväntar jag mig en eller ett par Newsboys-låtar, det blir istället två Delirious? covers. Efter ett par år i Newsboys känns inte 40-årige Paul Colman fullt så varm i kläderna som han gjorde senast han var soloartist. Jag är dock glad att han inte la solokarriären helt åt sidan bara för att han gick med i Newsboys.

Kvällens stor höjdpunkt för min del står återförenade hårdrocksbandet Bloodgood för. Jag såg dem i Tyskland i april, men i Sverige har de inte varit på nästan 20 år. Jämfört med spelningen i Tyskland blir det här en Bloodgood konsert light. Bandet är decimerat till en gitarrist då Paul Jackson denna helg är uppbokad med annat. Den korta speltiden begränsar också bandet. De gör dock vad de kan av den tid de har. Jag hade hoppats få höra många låtar som inte spelades i Tyskland. ”Demon On The Run”  blir den enda. Men visst är setlisten stark, speciellt när de kommer fram till ”Messiah”.  Där blir det Jesus gjorde på korset så starkt att publiken närapå börjar gråta. Som jag skrev i recensionen av Legends Of Rock, Les Carlsen har ett aktivt kroppsspråk. Med små rörelser ger han liv till showen och förvandlar den till något som närmast liknar en rockopera. Mycket bra. Slutligen ett ord till alla kritiker som anser att Bloodgoods återförening sakar relevans. Det gör den visst inte. För oss nostalgiker betyder Bloodgood jätte mycket, så också för de nya hårdrockarna som växer upp nu.

Låtlista Bloodgood:
• Anguish & Pain
• S.O.S.
• Heaven On Earth
• Demon On The Run
• Holy Fire
• Crucify
• Messiah
• Seven
• Black Snake
—————————-
• Never Be The Same

Efter Bloodgood väntade en hård natt med Scarlet Drop och Evelyn. Sacarlet Drop fick avsluta min dag, medan de unga killarna i Evelyn fick spela för några andra. Det jag kan konstatera efter att ha sett Scarlet Drop är att de tagit nya steg framåt. Deras moderna metal, frontat av två tjejer, har potential att göra sig riktigt bra på skiva. Live kände jag att det vore en fördel att först ha hört låtarna. Nu fastnade de inte helt. Men med en skiva i hand tror jag helt klart Scarlet Drop kan nå högre höjder.
 

Även lördagen inleder jag med sol och bad på Tylösand. Denna dag missade jag därför Gullbrannas egen talangjakt. Någon annat jag missade var den minnestund som hölls för de två ungdomar som omkom i en trafikolycka kvällen innan. Jag hade missat den informationen men vill så här i efterhand sända min tanke till de närmast anhöriga. Trots den tryckta stämningen gick festivalen vidare som planerat. Först till kvällen är jag åter på plats. Första anhalt blir December Radios konsert. Jag var inte överförtjust i bandets debutskiva. Nu ska de snart släppa sin andra. Inte heller live går de helt hem hos mig. Jag stör mig på deras publikfrieri och deras ständiga hattande mellan olika musikstilar. De pendlar mellan gubbig sydstatsrock, skitig Nickelback rock och ballader så smöriga att de skulle platsa på en finlandsfärja. Med så kort speltid är det ofattbart att de klämmer in tre covers. Sådant får inte ske. Sedan förvånas jag också över att de inte insett att sydstatsrockens bästföredatum för länge sedan gått ut. Killar födda efter 1970 borde nöja sig med att låta nostalgifarbröderna på Sweden Rock Festival sköta den. Jag hoppas att de på kommande skiva funnit sitt rätta jag. Tyvärr pekade inte konserten åt det hållet.

Låtlista December Radio:
• Love Found Me
• Carry On Wayward Son (Kansas cover)
• Live & Breathe
• Drifter
• Are You Gonna Go My Way (Lenny Kravitz cover)
• Dangerous
• Find You Waiting
• Amazing Grace (klassisk cover)
• Gasoline (Ny låt – Titel kan vara fel)
• Satisfied (Ny Låt – Titel kan vara fel)

Jesuslika idoldeltagaren Christoffer Hiding blev min nästa konsert. Publiken strömmade till och bjöds på silkeslen soul, mjukare och mindre catchy än jag hoppats. Musikerna kändes igen från Samuel Ljungblahds band och visst finns det även likheter med nämnde Ljungblahd. Bland de låtar Christoffer Hiding framförde fanns en hel del eget material, men även ett flertal covers som han framförde i Idol. Bland annat ”What A Wonderful World”.

Kvällens stora höjdpunkt, och vid sidan av Bloodgood festivalens, var Jars Of Clay. Jag missade deras förra spelning i Sverige så denna spelning var för mig extra stor. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, men Jars Of Clay visade sig vara ett riktigt bra liveband. Framförallt är det sångaren Dan Haseltine som lever ut på scenen, men även ena gitarristen Stephen Mason har en aktiv del i showen. Övriga medlemmar håller sig lite mer i bakgrunden men bidrar ändå till helheten.  Jag gillar starkt den låtlista Jars Of Clay bjuder på. De bjuder inte bara på de självklara låtarna, utan plockar även in mer udda spår. Tänker exempelvis på ”Love Me” från ”Mini Monsters” EP:n.  Att inte spara MTV-hiten ”Flood” till extranumren är både oväntat och vågat. Men som Jars Of Clay lägger upp konserten blir det inte annat än bra.

Låtlista Jars Of Clay:
• Work
• Love Is The Protest (Ny låt från “Greatest Hits”-skivan)
• Good Monsters
• God Will Lift Up Your Head
• Nothing But The Blood Of Jesus
• Mirrors & Smoke
• Love Song For A Savior
• Oh My God
• Frail
• Crazy Times
• Flood
• Dead Man (Carry Me)
• Love Me (Från “Mini Monsters”-EP:n)
• Revolution
• Don’t Change (INXS cover)
———————————
• Liquid

Min avslutning av Gullbrannafestivalen bestod av tre korta besök på sena konserter. Först besökte jag avslutningen på den nattvardsmässa som Samuel Ljungblahd höll i. Intressant att se honom i den rollen. Näst efter det hann jag på några låtar med dansbandet Fingerspitzgefülers. Du hör redan på namnet. Det här är inte seriöst för fem öre. Men ganska underhållande. ”La De Swinge”, ”Jennie, Jennie”, ”I’m A Believer” och ”I Love Europé” var några av låtarna som stod på programmet. Betydligt seriösare var det i kyrkan där Jonas Sandwall avrundade natten med eftertänksamma ord och sången ”Gloria”. Som helhet var Gullbrannafestivalen i år en mycket lyckad festival. Men till nästa år, låt de internationella artisterna få längre speltider. Se också till att marknadsföra festivalen utanför de kristna leden. Kändes konstigt att vandra runt inne i Halmstad utan att se en enda affisch om att en festival ägde rum i krokarna.

Text & Foto:  Rickard Bransell

Hur långt kan en kristen artist eller artist som är kristen gå i sin strävan efter världslig framgång? Är det okej att kasta kläderna och spela på sin sexighet? Är det okej av ett metalband att använda blod och corpsepaint för att se onda och coola ut? Är det okej att dricka alkohol från scenen eller festa där bakom? Behöver en kristen artist/artist som är kristen överhuvudtaget agera som en förebild? Vad tycker du?

Det här är en debatt som till och från kommer och går. För ett antal år sedan sökte Jessica Simpson skivkontrakt på ett kristet skivbolag, men blev nekad på grund av att hon ansågs vara allt för sexig och lättklädd. Rätt eller fel? Hade hennes utveckling sett annorlunda ut om hon tillåtits bli en del av den kristna skivbranschen? Är det kanske så att kristna skivbolag (framförallt i USA) kräver för mycket av sina artister?

Den senaste att väcka liv i denna debatt är artisten Sun. Hon kommer från Singapore, men försöker nu slå i USA. Hon är kristen, gift med en välkänd pastor, men är inte någon kristen artist utan sjunger låtar som vilken artist som helst och ligger inte på något kristet skivbolag. I videon "China Wine" framträder hon tillsammans med Wyclef jean, Elephant Man och Tony Matterhorn. Sun är lättklädd och rör sig sexigt. En god förebild för Kristus? Knappast säger kritikerna. Bedöm själv:

Har du fler tankar i ämnet? Dela med dig av dem här. Din kommentar betyder mycket!

// Rickard Bransell