På fredag släpper Coldplay sin nya skiva ”Viva La Vida Or Death And All His Friends”. Noizegate Music har förhandslyssnat.
1. Life In Technicolour – Ett något avvaktande intro 2.30 långt. När det kommer igång känns det som en bra grund för det som komma skall.
2. Cemeteries Of London – Sköna rytmer, akustiska gitarrer, U2-gitarrer, men en låt som kräver några lyssningar för att sätta sig.
3. Lost – Här kommer den älskade Colplay orgeln in som vi känner igen från förra skivans megahit ”Fix You”. Skönt percussion spel och handklapp. En låt som växer.
4. 42 – Börjar som en klassisk melankolisk Coldplay låt med enbart pianospel och Chris Martins falsett sång. Sedan byggs det på med bas, stråkar och soft trumspel. En bit in skiftar låten karaktär och stökiga retrogitarrer tar över ljudbilden. Chris Martin skiftar sångsätt och låten växer till någon riktigt coolt. Texten har ett existentiellt tema.
5. Lovers In Japan/Regin Of Love – En sju minuters låt som inleds med riktigt coolt speedat pianospel. I bakgrunden pumpar U2-basen och gitarren lägger U2-mattor. På detta läggs sedan här och var retrogitarrer. Växer och blir riktigt mäktig. Med tre minuter kvar kommer något som känns som ett låtbyte. Där möts vi av soft pianospel och softa gitarrer.
6. Yes – Ytterligare en sju minuter lång låt. Inleds med ett kort stråkintro. Sedan tar akustiska gitarrer över och ett retrobetonat trumspel. Chris Martin sjunger i sitt lägre register. Stråkarna kommer efter en stund in på nytt och bidrar med österländska influenser. Riktigt coolt och inte likt något Coldplay gjort tidigare. Med tre minuter kvar känns det även här som att ett låtbyte sker. Rocktrummor och slammriga gitarrer tar över. Svävande över detta möts vi av diffus sång
7. Viva La Vida – Skivans andra singel inleds med sköna stråkar. Sedan börjar Chris Martin sjunga och bastrumman börjar pumpa. Halvägs in i låten kommer även pianot in. En riktigt skön och stor ballad. Självklart en given hit med tydlig fotbollskör mot slutet.
8. Violett Hill – Första singeln från skivan. Vrålstark låt som tar Coldplay i en ny mer retrobetonad alternativ riktning. Pianospel och sång känns igen, men retrogitarrerna är nya. En given hit.
9. Strawberry Swing – En relativt lugn sång som inte utmärker sig särskilt men ändå passar in i helheten.
10. Death And All His Friends – Naket, avskalat och enkelt är ledorden till en början. Ett piano, Chris Martins röst och lite gitarrplock på det. En bit in i låten börjar den retrodoftande gitarren ta för sig mer och låten rockas upp. Efter en stund låter det typiskt Coldplay fast lite gladare än på tidigare plattor.
11. The Escapist – Skivans bonuslåt. Den avvaktande inledningen i ”Life In Technicolor” fungerar här som ett förlängt outro. Ingen låt som sticker ut i sig självt, men effektiv som outro.
Omdöme: Jag glädjer mig över att Coldplay på sin fjärde skiva vågar ta ut svängarna lite mer och prova nya musikaliska vägar. De hade lätt kunnat välja det trygga och upprepa det framgångsrecept som gjort tidigare album till succéer. Nu experimenterar de, provar nya sound och gör på så sätt musiken intressantare men samtidigt mer krävande och svårare att ta till sig. Orkar du lyssna in dig finner du ett riktigt bra och varierat album. Förändringen är dock inte så stor som det lät på förhandssnacket, så vana Coldplay lyssnare känner till viss del igen sig. Så här långt har jag inte funnit någon låt som textmässigt och känslomässigt berör mig på samma sätt som ”Fix You” på förra skivan, men rent musikaliskt finns många sköna låtar att njuta av. Jag gillar retrogittarerna som plockats in i bland annat ”Violett Hill”. Ett annat coolt inslag är de orientaliska stråkarna i ”Yes”. Textmässigt innehåller det här albumet typiska Coldplay texter. Lite andligare har de blivit. Existentiella funderingar och Gud nämns i några låtar. Ska bli riktigt spännande att se Colplay framföra dessa låtar live i Globen i september.
Betyg: 7 av 10
// Rickard Bransell
