NOIZEGATE BLOGGEN - www.noizegatemusic.com

Den som klarar att hitta till Legends Of Rock, på första försöket med bil, borde få Nobelpris. Så svårt är det att hitta till Haus Enneptal, den arena där den andra upplagan av nostalgifestivalen igår hölls.

Väl framme vid arenan får jag min första chock. Det är ju ett mycket mindre ställe än vad jag förväntat mig. Likaså besöksantalet. Bara 800 betalande, uppger dörrvakten när jag frågar. Kanske är det för att Legends Of Rock ligger som det gör. För en bra festival är det, åtminstone för oss nostalgiker som diggar vårt 80- och 90-tal.

Den tyska prägeln på Legends Of Rock är inte stor. Men som öppningsband fick de i alla fall fram Seventh Avenue, aktuella med den nya skivan ”Terium”. Och det är därifrån de flesta låtarna tas. Jag känner därmed igen väldigt lite av det som spelas och känner att är det nått band jag kan stå över denna eftermiddag/kväll, så är det Seventh Avenue. Inte för att de är dåliga på något sätt, utan för att i den digra skaran av band måste öronen få någon chans att vila. Jag springer dock in och ut gång på gång för att se vad jag missar. Jag hinner notera ett par medlemsskiften. Mest utmärkande är att Seventh Avenue nu kör med tre gitarrister. Det är powermetal det!

Näst upp på scenen är Rex Carroll Sessions, Whitecross gitarristen som kör ett bluesjam tillsammans med bandets musiker och eventuella gäster. När jag såg Rex Carroll göra en liknande grej i Norge 1997, var Darrell Mansfield gästen med sitt bländande munspel. Nu är det Oz Fox (Stryper, Bloodgood) som kommer in och bluesar loss på gitarren på en låt. Riktigt coolt gjort av honom. Men Rex Carroll lämnar mer att önska. Han är en grym gitarrist, men endast en habil sångare. Hans variant av blues biter inte riktigt på mig, kanske är det för att jag inte känner igen låtarna.

Tredje akt upp på scenen är amerikanska alternativ rockarna i Stavesacre. Det är nästan nio år sedan jag såg dem senast och det är ett kärt återseende. Tyvärr har deras plattor på senare år saknat distribution i Sverige. Jag har därmed missat ett par viktiga album i bandets historia. Under kvällen blandar de dock både gammalt och nytt, så så fort något gammalt kommer skiner jag upp som den sol som höll sig gömd i Tyskland denna helg.  Bandet öppnar med ”Threshold” och bjuder sedan på en rad emotionella låtar. Bandets sångare Mark Salomon har ett aktivt kroppsspråk. Han ser både lidande och hoppfull ut om vartannat. Stavesacre borde ha nått mycket längre än vad de har gjort för det här är bra, riktigt bra!

När Stavesacre lämnat scenen var det svenska Narnias tur. Det hade rycktas om en ny scenshow, så även om jag kände behov av vila tvingade jag mig att se även våra svenska stoltheter. Till en början är allt sig likt bortsett från en sak, det finns inga syntar på scenen. Men när bandet kommer in har den inhyrde keyboardisten Anders Berlin en sådan bärbar, synt som var vanlig på 80-talet, hängande på bröstet. Det ger mer liv i spelningen, men tyvärr tonas syntarna ned. Narnias sound tenderar istället att låta tyngre än på skiva. Vad var då nytt i showen? Inte mycket egentligen bortsett från i en låt. Då Narnia släpper upp svenska mästern i magi på scenen. Det blir en föreställning om hur det goda besegrar det onda, där både eld, vassa taggar och en dolk förekommer på scenen.  Något annat som var nytt var den stora Narnia-flagga sångaren Christian Liljegren viftade med i ”Long Live The King”. Det sista speciella för kvällen var att Narnia för första gången spelade ”Can’t Get Enough Of You” (bonusspår på Japanutgåvan av ”Long Live The King”) live. Nämnas bör också att Narnias powermetal älskades av tyskarna!

Glenn Kaiser Band såg jag senast på Gullbrannafestivalen i somras. Jämfört med Rex Carrolls blues gillar jag det här bättre. Glenn Kaiser har en speciell lidande röst som passar bluesen på något sätt. När han står på scenen växlar han mellan att spela elgitarr och slideguitar. I ”Runnaway Train” åker även munspelet fram. Stabilt komp har han sedan av Roy Montroy på bas och Ed Bialach på trummor. Starkast blir det när Glenn Kaiser berättar hur han som 18-åring tre gånger överdoserade knark i hopp om att lyckats ta sitt liv. Så blev det inte. Glenn Kaiser mötte Jesus och fick uppleva att sex, droger och rock’n’roll inte är det som ger livet mening. Och stryker sedan under att en tro utan handlingar inte är mycket till tro.

Jag hade stora förväntningar på Whitecross. Tyvärr lyckas de inte infria dem, bara nästan. Det jag störde mig mest på var låtvalet. Eller, jag gillade de låtar som spelades men jag ville ha större spridning på dem.  Mer från ”In The Kingdom” och låtar från ”High Gear”. Skivor som var aktuella då jag senast såg dem 1993. Sångaren Scott Wenzel är heller inte den självklara estradör som många av kvällens övriga frontmän visat sig vara. Han var det 1993, men idag behöver Whitecross något som kan lyfta showen. Nu blir det mest uppvisning av fula frisyrer och bländande solon. Hur som helst, jag älskar ändå det jag fick se av Whitecross och önskar att jag snart får se dem igen!

Svenska Blindside har jag sett ett 20-tal gånger. De är alltid lika bra live, så även denna gång. På Legends Of Rock valde de att spela sig bakåt i karriären. De började med ”The Way You Dance” från senaste ”The Black Rose EP” och avslutade tråkigt nog med ”Silence” från ”Silence”. Det verkar som Blindside för länge sedan tröttnat på de två första skivorna som släpptes innan storbolagstiden. På sin höjd händer det att de plockar fram ”King Of The Closet”, men inte ens det skedde denna kväll. På en nostalgifestival tycker jag man kan kräva det även av ett band som Blindside. En bra konsert var det dock.

Kvällens stora höjdpunkt stod givetvis Bloodgood för. Mina förväntningar var skyhöga, men tillskillnad från Whitecross så lyckades Bloodgood infria dem med råge. Les Carlsen är en teatralisk sångare med Broadway-erfarenhet. Med små miner och gester och ett rörelsemönster hämtat från när han var 25, får han showen att kännas extremt levande och intressant. Detta trots att Bloodgood inte hade med sig den dekor, de skådespelare och dansare de använde sig av i slutet av 80- och början av 90-talet. Hade de haft det, hade det varit världsklass många gånger om. Nu var det en super, duper, mega, fantastiskt konsert. Det bådar med andra ord gått inför bandets Sverige besök i sommar. Vad också bör sägas är att bandet hade ett enormt Jesus-fokus på scenen och att Stryper gitarristen Oz Fox passade riktigt bra in även i Bloodgood. Riktigt coolt blev det när de la in delar av Strypers ”To Hell With The Devil” i ”S.O.S.” Här är låtarna som spelades:

1. Anguish And Pain
2. S.O.S.
3. Heaven On Earth
4. Out Of Love
5. Soon And Very Soon (Andraé Crouch cover)
6. Man In The Middle (Ny låt)
7. Out Of The Darkness
8. Eat The Flesh
9. Holy Fire
10. Crucify
11. Messiah
12. Seven
13. Black Snake
———————–
14. Never Be The Same
15. All Stand Together

Fler låtlistor och bildreportage kommer de närmsta dagarna!

// Rickard Bransell