NOIZEGATE BLOGGEN - www.noizegatemusic.com

Idag är en stor dag för alla Coldplayälskare. Första singeln från nya skivan "Viva La Vida Or Death And All His Friends" har nämligen släppts! Tyvärr hade jag inte möjlighet att sitta vid datorn klcokan 13.15 då releasen skedde. Men en timma senare var jag med och lyssnade med nyfikna öron när radiopremiären av "Violett Hill" skedde i P3:s program "Christer". Och nu finns låten i min dator, snart även i min mobil!

Vad tycker jag då? Jo, det är en bra låt. Det klassiska Coldplaysoundet finns där, samtidigt som en rad nya influenser plockats in. Ovanligt tunga gitarrer jobbar i bakgrunden och Coldplay känns alternativare än tidigare. Det märks att de nu är etablerade och vågar ta ut svängarna lite mer. Ska bli spännande att se hur det färdiga albumet blir. Inför "X&Y" sa jag att det skulle bli väldigt svårt för dem att överträffa "A Rush Of Blood To The Head". När "X&Y" kom berörde de mig till tårar. Har svårt att tro att "Viva La Vida Or Death And All His Friends" lyckas med det, men jag ska aldrig säga aldrig. Jag har haft fel förut. Ju fler varv jag hör "Violet Hill" desto mer sätter den sig. Nu längtar jag efter hela skivan. Fredagen den 13 juni kommer den!

// Rickard Bransell

Då börjar det närma sig final i körslaget. De som följt mina körslagbloggningar har märkt att det är de tre körer jag tippat som topp tre som är kvar. Och ska jag fortsätta tippa blir det Brolles kör som får säga adjö nästa helg. Någon mer djupgående analys lämnar jag inte om veckans program, men konstaterar att det var kul att körerna fick sjunga två sånger var varav ena satte rösterna i centrum.

// Rickard Bransell

Idag är det Megadeth som har snurrat för fullt. Veckans låtkoll får därmed bestå av klassiska Megadeth låtar.

1. Syphony Of Destruction

2. Hangar 18

3. A Tout Le Monde

4. Valley Of Death

5. Washington Is Next!

För att promota de nyligen släppta skivorna "The Cardiac Defect" och "On The Barricades", hade Örebro banden Mammuth och Wonderland gått ihop och ordnat rockkväll på Nalen i Stockholm. De hade bokat klubblokalen Alcazar, men en dubbelbokning förflyttade rockkvällen till den betuydligt större huvudlokalen på Nalen. Bra på så sätt att banden fick en stor scen att agera på. Mindre bra genom att de 70 besökare som kommit såg färre ut än de var. Banden gjorde dock det bästa av situationen och spelade som om de haft storpublik.

Först ut var Mammuth. De fyra år som gått sedan jag såg dem senast har gjort gott. Mammuth agerar säkrare på scenen och har funnit ett större och tätare sound. Nu är det bara det stora genombrottet som saknas. Då kan Mammuth med fler spelningar i ryggen få upp intensiteten i sin liveshow ytterigare. Redan nu röjer de bra och den Jonathan Davis lika sångaren Daniel Jakobsson lever sig in i låtarna och förmedlar stor känsla. Kvällen låtar hämtade Mammuth främst från nya plattan "The Cardiac Defect", men plats gavs även för ett par äldra sånger.

Wonderland är förbandet som blev huvudband. Trolig orsak är den försening som drabbade kvällen. När Mammuth kom igång var klockan redan en bra bit över elva. Wonderland fick således till större delen spela efter midnatt. Inte ultimat en vardagkväll. Många besökare droppade därför av. De som stannade fick se en intensiv punkshow av ett band som kan bli något. Bandets sångare och basist Mattias Ehnberg gav prov på förvånansvärt stor scenvana. De övriga medlemmarna utstrålade inte samma självsäkra attityd, men var heller inte bortkomna. Hur låter då bandets punk? Min beskrivning är intensiv trallpunk med texter på engelska. De är helt klart hårdare än Neverstore och Mxpx, även om likheter finns. Det gör det också med The Clash, Sex Pistols och som de själva påpekade Bombshell Rocks. Nåja, jag är ingen punkexpert så mina referenser kan låta way out of truth för en punkexpert. Men en sak är säker, jag tror stenhårt på Wonderland inför framtiden. (Missa dem inte inte i P3-Rock 1 maj!)

Låtlistor och fler bilder kommer inom kort…

// Rickard Bransell 

Kvällens resultat i körslaget var inte särskillt oväntat. Som jag skrev redan förra veckan ser jag tre körer som står ut lite mer än de andra. Alla dessa satt säkert idag. Det kändes däremot naturligt att se Markoolios kör ta adjö och nästa vecka står Bentzings kör på tur.

Veckans upplägg i Körslaget var att de olika körerna skulle framföra en låt från körledarens ordinarie repertoar. Det funkade lite olika för de olika körerna och de olika körledarna tog också olika mycket plats.

Team Markolio sjöng "Värsta Schlagern" och gav ett okej intryck även om det aldrig lyfte. Team Linda sjöng "Hur Svårt Kan Det Va". Det blev aldrig så bra som jag hoppats på och Team Linda fortsätter att tävla om jumboplatsen. Team Brolle gjorde fin version av "Watching The Stars" och visade än en gång att de hör hemma på topp tre. Team Lotta, som denna vecka leddes av vikarien Elisabeth Andreassen, gav en stor version av "La Det Swinge". Jag måste än en gån lovorda den kören. Det låter stort när de sjunger. De kan verkligen det här med körsång! Team Cans framförde denna gång Hammerfalls "Hearts On Fire". Det lät okej, men något tunnt denna gång. Den kompromisslösa stilen gör dock dem till en het vinnarkandidat. 

// Rickard Bransell

Backstreet Boys besökte i måndags Stockholm för en konsert på Hovet. Noizegate Music var dessvärre inte där men har läst Svenska Dagbladets recension. Nick Carter benämndess som den svaga länken och lär till och med ha dansat i otakt! På låtlistan hade de låtar som "Siberia", "The Shape Of My Heart" och "Everybody (Backstreet’s Back)". Medlemmarna fick också utrymme att framföra låtar från sina soloalbum. Det var det sämsta med konserten skriver SVD:s recensent. En medlem fick dock godkänt. Så här skriver de: Brian Littrells vuxna kristenpop går vinnande ur striden; hans inslag är det enda som inte är direkt genant att bevittna."

// Rickard Bransell

1. Beatrice - Starting All Over - Albumdebutant som med en fantastisk röst bjuder på radiovänlig country i stil med Faith Hill.

2. Hannah Holgersson - Air Beneath my Feet - Albumdebutant med en klassiskt skolad sopran som vågar blanda det mesta.

3. Seventh Avenue - Crowd In The Dark - Tysk powermetal. Se recensionen från Legends Of Rock för mer info.

4. Leeland - Count Me In - En av låtarna på den nya plattan. Ett måste att lyssna in sig på inför deras besök i Oslo i juni.

5. Muse - Invincible - En låt som har några månader på nacken men som fortfarande är lika fantastisk!

Ikväll har Noizegate Music varit på releasefest! Det var de två albumdebuterande artisterna Hannah Holgersson och Beatrice som firade stort.

Först ut var Hannah Holgersson. Hon är en klassiskt skolad sopran som inte nöjer sig med att bara sjunga opera. Hon vill heller inte bli någon crossover artist, som blandar opera med exempelvis rock. Nej, det är för smalspårigt för Hanna Holgersson. Hon gillar ju så mycket berättar hon från scenen. När hon jobbade med debutalbumet gick hon därför in för att skapa en ny genre. Hon kallar den för "free voc", vilket syftar på att hon fritt använder sin röst som hon känner för. Alla genres som passar får då vara med. Hennes influenser sträcker sig därför från klassiskt, opera, musikal, folkmusik, etno, pop, rock, hårdrock, ja allt som går att mixa samman. Den röda tråden är hennes starka operaröst. Det låter coolt, men kan upplevas spretigt. Klart är i alla fall att vi lär få höra mer av henne i framtiden. Tycker du redan nu att du känner igen henne? Ja då såg du henne säkert i melodifestivalen 2006 då hon tillsammans med Anders Mårtensson utgjorde gruppen Elysion och framförde låten "Golden Star". Gillade du det gillar du den nya genren och det nya albumet "Free Voc".

Även om Hannah Holgersson var hur duktig som helst, hade jag ändå lättare att ta till mig Beatrice radiovänliga och morderna country. Tänk Faith Hill, inte Dolly Parton. Då vet du på ett ungefär inom vilken genre Beatrice rör sig. Hennes röst är så stark att med rätt marknadsföring kan detta bära riktigt långt. Jag hoppas för Beatrice skull att det blir så, för talang det har hon.

// Rickard Bransell 

Inför varje ny skiva säger "alla" artister att det är deras bästa skiva de är på väg att släppa. Det spelar ingen roll hur usel den är, det är ändå deras bästa. När sedan fansen hör den blir de djupt besvikna. Bandet vidhåller dock fortfarande att det är deras bästa skiva de just släppt. Kanske är det är det en order från skivbolaget att säga så eller så har bandet helt enkelt tappat det musikaliska omdömet. Jag blev därför positivt överraskad häromdagen när jag läste en intervju med Hellacopters sångare Nicke Andersson. Han sa nämligen rakt ut i intervjun att Hellacopters nya skiva "Head Off" inte är deras bästa album. Skivbolaget lär darra, detta måste vara något av den sämsta pr ett nytt album kan få. Men jag beundrar Nicke Andersson. Att säga som det är istället för att komma med klyschor som ingen ändå tror på är guld värt! Jag vill dock stryka under att det nya Hellacopters albumet inte är så dåligt som det verkar. Nu har förhandsexet snurrat i en vecka och jag kan konstatera: Nicke Andersson har rätt, det är inte deras bästa album men ändock en bra avskedskiva från ett Hellacopters på väg att sluta.

// Rickard Bransell 

Efter tre omgångar i körslaget börjar jag känna att jag fått sådan uppfattning om de olika körerna att jag kan börja uttala mig om dem. Jag tycker mig se två körer som är strået vassare än den övriga. 1. Lotta Engbergs kör från Laxå - känns musikalisk och professionell med en körledare som kan sin sak. Lotta Engberg kan allt om stämmor och körsång och får kören dit hon vill. 2. Joacim Cans rock kör från Mora - Har ett klart och tydligt koncept som de kör stenhårt på. Vinner på sin hårda profil och har dessutom en stark solist.

Omdömet om övriga körer ser ut så här.

3. Brolles kör från Boden - Brolle lyckas förmedla sin energi rakt in i kören och har hittat färgstarka profiler som får kören att sticka ut.

4. Linda Begtzings kör från Gullspång - Denna kör har fortfarande mer att bevisa.

5. Markoolios kör från Orminge - Tar till spex för att vinna röster. Säger en hel del om att kören inte är den vassaste.

 

Slutligen några ord om Agnes kör från Vänersborg som fick lämna programmet. Det kändes inte helt som att kören hade hittat sin personliga prägel utan  var än så länge en ganska alldaglig kör som sjöng än det ena än det andra. Agnes var dock duktig som  körledare och borde fått hänga med ett par omgångar till.

// Rickard Bransell