Det rådde ingen tvekan om vilken låt Coldplay skulle inleda sina två konserter i Stockholm med. Självklart var det ”Life In Technicolor”, introt från senaste skivan ”Viva La Vida Or Death And All His Friends”. Först efter det dras ridån åt sidan och Coldplay fortsätter med en något tunn ”Violet Hill”. I övrigt är bandets sound riktigt fylligt. Förklaringen är enligt mig backtrack. Det borde vara omöjligt att få ett så fylligt sound med bara tre-fyra instrument på scenen. Backtrack är ett måste. Inget fel i det.
Redan i början av konserten vinner Chris Martin publiken genom att säga god kväll och tack på svenska. Hans publikfrieri fortsätter sedan kvällen igenom.
När ”Clocks” kommer som tredje låt eskalerar stämningen. Redan där slår Coldplay på stort med påkostad lasershow. I ”Speed Of Light” sänks sedan sex stora klot ned. Klot som visar sig vara filmdukar. Riktigt coolt.
Jämfört med Coldplays konsert i Globen 2005 är inte denna lika homogen. Bandets nya material skiljer sig stundtals drastiskt från vad de gjort tidigare. Mest märks det när de plockar fram ”Chinese Sleep Chant”, den dolda låt som på skivan följer ”Yes”, och vi plötsligt får höra shoegaze med lågt mixad svävande sång. Inget publikfrieri där inte. Annat blir det när de plockar fram ”Fix You”, en sång som får vuxna män att gråta. Konstigt nog kommer den redan halvvägs in i programmet. Ett givet extranummer på mitt papper. Låten bjuder i vilket fall på kvällens mäktigaste allsång.
En stund senare beger sig bandet ut på en av de två ramper som finns på vardera sida om scenen. Där visar sig en mindre klubbscen finnas och Coldplay framför en alternativ version av ”God Put A Smile Upon Your Face” sammanlänkad med ”Talk”. Istället för vanliga trummor används då synttrummor. Chris Martin sitter sedan kvar och framför ”The Hardest Part” som pianoballad.
I ”Viva La Vida” har Coldplay fått en mastodont hit. Den stora inbyggda fotbollsköreren lär sjungas på arenor långt efter att Coldplay insomnat.
När konserten närmar sig slutet gör Coldplay ytterligare ett besök bland publiken. Den här gången längst bak i Globen där de framför ”The Scientist” akustiskt, samt en irländsk visa om döden med trummisen Will Champion på sång.
Bland extranumren är det ”Lovers In Japan” som utmärker sig mest. Redan på skiva är den cool med sitt speedade pianospel. Live är det en visuellnjutning på högsta nivå. Backdroppen förvandlas till storbildsskärm och snabba filmklipp visas. Samtidigt sätter ett stort konfettiregn igång. Pastellfärgade fjärilar regnar i mängd. I kombination med de snabba bildklippen och den effektiva ljussättningen, blir detta något av det coolaste jag sett i konsertväg. Inte ens dunderhitten ”Yellow”, från första skivan, förmår toppa detta magiska ögonblick.
Det jag saknar är fler låtar från debuten. Bara ”Yellow” fick plats. Däremot spelades i princip allt från senaste skivan. Bara ”Yes” och ”Reign Of Love” utelämnades.
Som helhet visade Coldplay vilket kompetent arenaband de är. Med två utsålda Globar kan de fylla Stadion. Ullevi bör snart heller inte vara någon omöjlighet, då bandet numera bär epitetet U2:s arvtagare. Den som lever får se.
// Rickard Bransell
Skämt åtsido. Arga Slipknot är inte lika arga längre. "Psychosocial" är faktiskt en riktigt melodisk låt med stor hitpotential.